De senaste dagarna har jag sett rätt många negativa kommentarer om Cancerfondens Nej-kampanj. Framför allt från mina UC-vänner, men även på Twitter.

Så här skriver Cancerfonden på sin hemsida:

"Vi tänker besegra cancer. Omöjligt, tänker du. Nej, säger vi. Fler än någonsin insjuknar i cancer. Var tredje person i Sverige får ett cancerbesked någon gång i livet och många fler berörs. Nu måste vi vända trenden och vi behöver ditt Nej. Säg Nej till lungcancer. Nej till bröstcancer. Nej till prostatacancer. Nej till all cancer. Alla har vi en anledning att säga Nej."
 
 
Men det folk reagerar på är Vem säger Ja?
 
På det svarar Cancerfonden på Twitter: "Ingen säger Ja till cancer, men vi är övertygade om att många Nej kan skapa förändring. Läs gärna mer:" och sedan den här länken.
 
I länken står det bland annat följande: "Naturligtvis säger ingen Ja till cancer. [...] Ett Nej är ett tydligt ställningstagande, det står för kämpaglöd, handlingskraft och ett jäklar anamma. Nej är också det första som ekar i huvudet på den som just fått ett cancerbesked: ”Nej, det kan inte vara sant”. Det andra nejet som dyker upp hos en drabbad är ofta ett kämpar-nej: ”Nej, cancern ska inte få vinna”.
 

Ja, visst, första tanken var väl för mig med "Nej, det kan inte vara sant", men inte så där uppgivet som det låter när man säger Nej. Då är det mer rätt som en UC-vän skrev: "Tro mig, de flesta om inte alla som får denna vidriga sjukdom säger inte bara nej vi SKRIKER det [...]"
 

Att säga ett litet Nej, gör varken till eller från. Ge en gåva till CF, UC eller annan valfri org. Gör ett ställningstagande kring livsstilen. Låt bli människogrillarna (aka solarium) - sätt ÅLDERSGRÄNS på dem. Det finns saker som går att göra. Kämpa. Tillsammans. Göra skillnad. Men ett litet nej räcker inte.

Kommentera

Publiceras ej