Jag brukar (nästan) alltid säga att det skulle vara så skönt att plocka ut tisdagarna ur kalendern. Bara glömma bort dem och inte låta dem existera.

Av någon sjuk anledning hamnar nämligen allt som oftast tandläkarbesök, läkarbesök och andra otrevligheter just på tisdagar. Måndagar då man startar upp veckan med full fart och tisdagen som sedan kommer i ett slentrianmässigt mönster.

Igår gick jag och la mig vid tio-tiden. Totaldäckade. Vaknade vid halv sju, men somnade om. Vaknade vid elva! Så länge sover jag aldrig. Knappt om jag varit ute och festat hela natten.

Jag har en envis förkylning som inte riktigt bryter ut. Nyser och känner mig allmänt hängig, men ingen feber. Fan va skönt det ändå var att få sova ut.

Halva dagen utraderad i alla fall. Imorgon och torsdag står intervjuer på schemat och nästa tisdag är det läkarbesök som gäller.
det är så lätt
att falla tillbaka
i gamla mönster
och invanda spår
 
men lika enkelt
är det att se
ljuset i varje tunnel
 
vänd dig om
fly och spring iväg
kom inte tillbaka
ljuset kväver
 
och det trygga
mörkret värmer
 
ett leende på läppen
det glimrar till
i ögonvrån

känner du hur
det bubblar till i magen?
positiv energi
som sakta sprider sig
 
framåt
 framåt
i en evig kamp
till att lyckas
och till att må bra
 
med rätt inställning
kommer vi längre
och med en positiv inställning
orkar vi kämpa en dag till...
Igår var jag hem till syrran för lunch och småprat. Jag fick för mig att jag ville se på film från när vi var små, närmare bestämt sommaren 1997 när vi var till Kreta. Felicia var då två år, och riktigt pratglad. Jag var åtta och försöker undvika kameran så mycket jag kan. Bröderna var 4 respektive 9 år. Mamma fyllde 30 och pappa, 38, var den som skötte filmandet.

Felicias första reaktion när pappas röst hördes bakom kameran:
- Varför låter han så konstigt? Eller är det jag som inte minns hans röst?

Jag tänkte samma tanke. Att Felicia inte lät som hon gör nu, och det man hörde av mig och brorsorna, var inte så konstigt med tanke på att vi var små. Mamma (och moster, som var med i en frekvans från när mamma fyllde 30), lät betydligt mer lik sig.
 
Efter ett tag började jag dock känna igen även pappas röst, vilket gör att syrrans första reaktion antagligen stämmer. Han lät konstigt först för att vi inte minns hur han lät!
 
De första åren efter 2006 hörde jag hans röst eka i bakhuvudet. Vissa kommentarer, om någon sa något som var typiskt han, upprepades alltid i huvudet. Nu verkar vissa minnen sakta tyna bort...