Midsommar är förbi. Jag hade dagarna innan en plågande känsla av vetskap. Minnet spelades upp.
 
Jag och grannen C var ute på promenad. Det var midsommarafton och vi var inte på landet. Jag skulle sedan hem för att äta. Vi skulle äta middag tillsammans hela familjen innan pappa lades in på ASIH.
 
Visste jag att det skulle bli sista middagen tillsammans?
 
Klumpen i magen. Två veckor kvar till 7 juli. Jag vill bara lägga mig och skrika högt i kudden. Låta tårarna strömma. Min kurator sa att jag får. Behöver jag må dåligt så välj ett datum då det är okej. Må dåligt då och få det ur dig. Gå sedan vidare och må bra.
 
Han ville det. Pappa ville att vi skulle må bra, så det är för hans skull som jag ler. Livet går vidare.
Ångesten att behöva sitta inne för att inte vara ute i solen på sommaren. Jo, jag vet hur det känns. Jag undviker att gå ut mitt på dagen. Men i skuggan är det också sommarvärme. Man kan njuta utomhus utan att riskera att bränna sig.

Nu hoppas jag kunna möblera en mysig uteplats på balkongen, tyvärr är det lite för mycket sol, så får se hur det blir med de planerna.
Metros serie Lilla Berlin, av Ellen Ekman, hånar idag skuggidealet.
 
De sitter förvisso under ett träd, men när ena tjejen klankar ner på den som ligger och pressar och kallar denna för White Trash säger kompisen bredvid att 1700-talet ringer och vill ha tillbaka sina ideal och kallar den förstas uttryck för klassförakt.
 
Detta är det alltså meningen att vi ska skratta åt?
 
Nej! Jag tycker inte det. 1700-talet ska inte få tillbaka sitt blekideal. Vi ska idag, 2013, ta till oss det. Anama det. Leva efter det.
 
Sista bildrutan hänvisar till Marie Antoinette och historien om att ge folket kakor istället för bröd. Bara det att serietecknaren fått allt om bakfoten.
 
Våra kakor är solen, men vi behöver bröd och det är skuggan!