Just precis. Nu har min bok en egen Facebooksida, in och gilla för senaste uppdateringarna om vad som händer med den!
 
Nu kommer ett sånt där inlägg som jag helst undviker att skriva. En debatt som jag inte vill lägga mig i. Men ibland så...

Jobbade måndag och tisdag. En äldre kollega kom fram igår och frågade hur jag mådde;  att jag inte såg ut som mig själv. Trött, hängig...

Så blev det rast och ut i friska luften. Solen sken. Efteråt var jag bra mycket piggare om än bara mentalt. 

Var det d-vitaminet som fixade biffen? 

Jag vet inte. Men jag inte hjälpa att det är skönt att sola även om jag bör låta bli.
Jag läste just ännu en krönika på gp.se av Ung Cancers generalsekreterare Julia Mjörnstedt. Hon skriver bra och tydligt. Hennes poäng går fram. Denna gång handlade texten om stress. Om entreprenörskap och föräldraskap och att få tiden att räcka till genom att våga ge upp ibland. Säga nu räcker det.

Just den här krönikan hittade jag inte den vanliga avslutande taggen på, men på andra krönikor brukar Julia beskrivas så här (direkt kopiera från en annan av hennesgp-krönikor):

Julia Mjörnstedt är generalsekreterare för Ung Cancer, canceröverlevare och debattör

Julia är entreprenör och mamma också.  Ja, entreprenörskapet går väl ihop med generalsekreterarrollen, men tänker på just det där order "överlevare". Hon har debatterat om det tidigare. Om hur svårt att är att gå tillbaka till att leva efter att en läkare sagt att "nu är du frisk". ("nu har du överlevt").

Det jag försöker säga är helt enkelt: kan man vara en canceröverlevare?  Kan man överleva cancer och kan man bli fri från den där jobbiga känslan i magen när man frivilligt hoppar över ett återbesök?