Jag sneglar mot spegeln och ser
en ung kvinna le tillbaka mot mig

Jag ler glatt igenkännande mot henne
hon som förut brukade göra mig så
förvirrad och frågande "vad gör du här?"

Det där leendet som ligger på läpparna
som hemlighetsfullt avslöjar att
hon har funnit en väg här i livet
som hon trivs med och vill fullfölja

Jag som nyss var en tjej som knappt
vågade se min egen spegelbild
av rädsla för att se en trasig själ

Jag sneglar åter mot spegeln försiktigt
av rädsla att kvinnans leende dött ut
men det är fortfarande där och
hon ler glatt mot mig som om hon sa
"du klarar allt du vill om du bara vågar
och jag är din styrka som hjälper dig
så hoppa nu, du kommer alltid klara dig"
dikt, glädjetårar,
Imorgon ska jag försöka bokat tid på KS för novemberbesöket. Jag känner mig lugn inför besöket, men minnena från 2006 gör sig påminda. Det där förbannade året. Kan det inte bara raderas ut ur historien? Som om det aldrig hade existerat.

Det året kände jag garanterat alla negativa känslor som finns. Till exempel framtidsångest och stress - jag ville bara bli klar med gymnasiet och börja leva ett vuxet liv. Oro - när pappa var sjuk under våren, sorg - när han sedan somnade under sommaren (liksom farmor strax efter). Irritation - för att vårdcentralläkaren inte tog min rädsla på allvar. Frustration - när varken kuratorn eller handledaren i skolan gav mig stöd att orka, utan istället fribiljett att ge upp. Och operationsärret efter platsen på skulderbladet där de hittat malignt melanom gav mig återkommande smärta.

Jag vet, framför allt nu när det har gått fem år, att #detärokejattkänna, vilket gör det betydligt lättare att även känna hopp. Jag kan känna glädje och lycka, tillockmed tillit till läkarna som sa att jag skulle vara glad att helvetet upptäcktes i tid. Men jag kommar alltid leva med DNS (dysplastiskt nevus-syndrom), vilket betyder att jag alltid ligger i riskzonen att få malignt melanom. Och ibland kan musklerna dra ihop sig för att jag är så spänd längst med nacke, axlar, rygg och främst skulderblad att jag nästan mår illa. Ärren kan blekna med tiden, men de kommer alltid finnas kvar, om så bara som minnen. Trots att det sägs att tiden läker alla sår finns det ärr som kan göra ondare i minnet än vad själva smärtan gjorde när såret uppkom.

Pappa, jag saknar dig så fruktansvärt mycket ibland. Utan dig känns allt det här jävligt meningslöst vissa dagar. Men så länge jag går på mina regelbundna kontroller ska jag fortsätta hoppas att det här inte utvecklas mer. För det finns tyvärr de som har det värre, men även de orkar känna hopp, så varför skulle inte jag klara det då?

Nu har Ung Cancer lagt upp en ny film på Youtube om att känna hopp.
2006, läkarbesök, rättvisa?, våga kolla,