Igår på fikaträffen började vi prata om energier.
 
Ni vet det där man alltid får lära sig i skolan på fysiken: Energi kan inte försvinna, den omvandlas bara.
 
Okej, det finns alltså en viss mängd energi som alltid existerar och aldrig kan bli mer eller mindre, bara annan form.
 
En pigg och energifull människa blir trött. En trött människa känner sig energilös. Energin som pigg människa hade finns alltså kvar någonstans i ett osynligt tomrum eftersom den inte kan försvinna. När trött människa sover/drömmer drar den till sig energier och blir pigg och känner sig energifull när den vaknar.
 
En döende människa ser orkeslös ut och alla runt omkring ser att energin håller på att avta (låt säga att den försvinner till det där tomrummet dät trötta/orkeslösas energier förvaras). Döende människa börjar aldrig drömma/sova/fylla på energin. Energin bevaras i tomrummet.
 
Vissa människor påstår sig kunna känna av eller rent av se dessa tomrum/energier.
 
Det måste enligt den här teorin betyda att de som säger att de tror på forskning och vetenskap och därför har svårt att tro på spöken motsäger hela den fysiklag som alla skolor lär ut. Eller hur?
 
[Uppdaterad version]
Var finns alla dessa människors energier?
En stor fördel med att jobba inne i stan är att jag dagar som den här kan dröja mig kvar från när jag slutar strax efter fem till att alla fantastiska människor från UCs Sthlmsgrupp ansluter vid kl 18. Blev en hummersoppa till middag. Men sitter mitt emot det reserverade bordet. Varför vågar jag inte sätta mig där när jag vet ayy att det är reserverat för oss?! Haha, ibland är man bra fjantig :p
 
Nu har jag äntligen tagit mig för att köpa det där förbannade träningskortet som bästa UngCancer gett mig genom stipendium. Men idag blir det ingen träning för jag är tokförkyld. Och därför skriver jag förbannade kortet. Det är alltid någon ursäkt. Simhallen har varit sommarstängd i två månader. Jag är förkyld. Jag har börjat jobba...
 
Men onsdagar ska de köra lugnt musik, så nästa vecka då jävlar!
 
Lite kul. Före mig i kassan var det en kvinna som skulle ha samma sorts årskort. Hon skulle ha sitt signerat till arbetsgivare, så antagligen få det genom friskvårdsbidrag. Min tur. Jag ber istället om två kvitton då jag gärna har en kopia själv, men måste skicka orginal till Ung Cancer.
 
Hon frågar varför kopia.
Jag säger som det är; för redovisning av stipendium.
Nyfiken fråga: Jaså, vadå för stipendium.
"Ung Cancer"
Kassörskan förskräckt: "Har du haft cancer?!"
 
Jag hade gärna stått kvar och pratat med kassörskan, men kön växte. Jag ville prata om hur underbara Ung Cancer är. Jag ville säga att friskvårdsbidrag säkert är jättebra, men orättvist mot t.ex. frilansare som inte får göra avdrag. Jag ville prata om det mesta. Lugna henne. Säga att saker och ting blir bra. Men mest ville jag lugna mig själv. Säga att nu är kortet inhandlat. Nu blir åtta år av trasiga muskler uppmjukade och tillfixade. För det borde få vara så enkelt. Men livet är inte enkelt. Tyvärr.
 
Äsch. Jag vet inte. Jag bladdrar. Trött. God natt.