Jag har försökt skriva det här inlägget i flera dagar, men inte riktigt veta hur jag ska formulera mig. Därför blir det extremt långt...

För några veckor sedan fick jag ett mejl. En kvinna som läst den här bloggen och jobbar med ett projekt för att förbättra cancervården i Sthlm. Hon bjöd in mig att delta i ett dialogmöte då hon tyckte att jag verkade ha vettiga åsikter att framföra.

Mötet äger rum imorgon, torsdag 31/1, och jag måste erkänna att jag är rätt nervös. Det finns så mycket som jag sagt till läkarna gång på gång. Åsikter som de bra läkarna nickat och sagt medlidande att det inte finns så mycket som de kan göra och åsikter som gjort mig förbannad på de mindre accepterande läkarna. Nu kanske det äntligen är någon som lyssnar?!

Saker jag till exempel hoppas få chans att ta upp:
1. Det absolut viktigaste! Sluta slänga runt patienterna! Många vill faktiskt kunna anförtro sig till En läkare. Kanske någon mer specialist någon gång per år, men sedan få återkomma till "sin" läkare!
OBS! Jätteviktig punkt!
 
2. Låta nära anhöriga få kolla sig hos specialister utan att tvingas ta omvägen via vårdcentralen.

3. Inte alltid hänvisa till statistiken genom "lugnande ord" om att t.ex. just denna sort brukar drabba +55 åringar. Det gör en inte lugn när diagnosen väl ställs. Då känner man sig bara ensam och utanför systemet. Kommer de vanliga åtgärderna i så fall fungera om de bara är beprövande på äldre?

4. Lyssna på patienten som människa. Om den säger att den känner sig tryggast av att få många läkarbesök hänvisa då inte till att de flesta blir lugnas av att slippa sjukhusmiljön.

5. Som minderåring anhörig (var trots allt bara 17 år när pappa var sjuk) har jag många gånger funderat på om det inte går att ordna något familjemöte på sjukhuset. Visst att jag frågade mamma hur det gick med pappa. Jag vet inte hur mycket de pratade om att "skydda" oss barn. Och visst att vi fick besöka honom på paliativvården. Men vi fick aldrig sitta ner med en läkare som berättade vad de gjorde med våran pappa. Vi såg honom bara tyna bort. Och det här borde nästan vara standard även om föräldrarna tror att de skyddar barnen med att inte berätta. Det är jättejobbigt att inte veta.
Jag kanske bara är
lika dum och naiv
som jag alltid har varit
 
Varför säger man
att man är blåögd
när ögonen lyser grönt?
 
Det är bara att köra på
lita på magkänslan
och glömma varningar
 
Det är inte lätt
att få allt att gå ihop
följa den väg man vill
 
Jag vet att det jag gör
är det jag mår bra av
att jag kan stanna upp
 
Ändå stannar jag ibland
tvekar fast vägen känns rätt
glömmer att lyssna
 
Lyckan som bubblar
när jag vet att allt är bra
hjärnspöken som bråkar
 
Nej, sluta nu, det är lugnt
jag blir aldrig fri från dem
men de vinner aldrig över mig
dikt, drömmar, hjärnspöken,
 
Jag räknade till 23 läkarbesök i august 2011, sedan dess blev det besök i november -11, maj -12, op maj 12 och nov -12. Sex läkarbesök var operationer, en till har som sagt gjorts och nummer åtta kan bli i samband med- eller på samma gång som- läkarbesök nummer 28.

Av 27 läkarbesök har 7 varit operationer inom 7 år! Det är galet! 11 leverfläckar har tagits bort. Jag ringde till KS (eller lämnade nummer så att de ringde upp) om den där leverfläcken som jag skrev om igår. Rådfrågade hur jag skulle göra. Hon kollade i journalerna och såg att den i nov -10 varit helt godartad. Och eftersom jag beskrev den här som likadan tyckte hon inte att jag behövde boka in någon tid idag. Däremot kan jag ringa direkt till op om jag verkligen vill ta bort den. Det känns skönt att veta att det alternativet finns.
hjärnspöken, leverfläckar, läkarbesök,