Ibland är det så orättvist. När inte ens de vardagliga bestyren får gå sin gilla gång utan att minnen hemsöker. Det händer att jag inte ens får borsta tänderna ifred. Minnen. Av pappa. Han tog alltid väl hand om sina tänder. Borstade dem innan vi skulle iväg någonstans. Han var aldrig hos tandläkaren. Han hatade tandläkaren efter att ha haft tandställning som ung. Jag hade också tandställning. Samma problem. För liten mun. Fyra tänder utdragna av de som ska sitta kvar. Pappa visade sina gluggar som knappt syntes (eftersom utrymmena användes för att justera de andra tänderna). Jag går fortfarande hos tandläkaren. Dåligt tandkött. Visdomständer som växer på längden (fråga inte...). Men jag hatar också tandläkare. Och min käke knakar. Jag vet inte om det beror på tandställningen. Jag tror det. Just nu är det stora problemet åter igen blödande tandkött. Jag måste borsta mer noggrant. Jag slipper nog tandläkaren just nu. Det borde inte vara dags än. Men jag börjar få tandsten igen och sist fick jag en panikångestattack hos tandhygiensisten. Jag undviken nog det ett tag till.
Zebrafötterna börjar ta form. Inte för att jag använder sandaler, men insåg att jag börjar bli lite mörkare uppe på fötterna tack vare ballerinorna. Det är knappt märkbart, men bara att märka själv kan göra mycket mot den där känslan att man nästan glömde bort sig själv och vad som en gång var viktigt.

Igår var jag på Hornsbergs strand med brorsan. Eftersom vi inte var där förrän vid 15.30-tiden lät jag bli solkrämen, men han smorde faktiskt in sig.

Mm. Det där med att skydda sig, inbilla sig att man skyddar sig och inbilla sig att allt är lugnt. Var går gränsen?
jag har nu bestämt att
det är dags att börja
jag har viljan att skriva
och vet nu vad den ska
fokusera på för känsla
men en början är sällan
den början man tänkt sig
 
saker och ting påbörjas
liksom när man minst anar
 
ett val som blir något annat
än det man trott att man valt
 
förvirring
 
en känsla
 
en dröm
 
en uppfyllelse
 

men det började med en annons