Förra måndagen, 5 mars, fick jag för mig att jag skulle ta tag i joggandet på riktigt. Så jag laddade ner den där appen som en hel del människor (iaf på min fb) använder, RunKeeper. Dock kopplade jag den inte till fb eftersom jag timar för egen räknings skull, men kul att skryta när det går bra så här kommer resultatet efter två veckor. (Känner att tre löppass per vecka är alldeles lagom, så det har hittills bliivt sex pass).

Avrundningarna beror på att jag ibland stänger av appen och går av mig de sista hundra meterna, så det går ändå inte att ge någon exakt jämförelse.

Måndag 5 mars: 4,8 km, 37 min (avrundar till 5 km, 40 min)

Tisdag 6 mars: 4,55 km, 30 min (avrundar till 4,5 km, 30 min)

Torsdag 8 mars: 5,01 km, 31 min (avrundar till 5 km, 30 min)

Måndag 12 mars: 3 pass, ca 10 km (avrundar till 10 km)

Tisdag 13 mars: 9 km, 60 min (ingen avrundning krävs, stoppade appen prick 60 min, 9 km)

Torsdag 15 mars: 10 km, 62 min! (Mitt mål är att klara milen under timmen, snart, snart, snart!)

åttiotalet hann hon inte uppleva medvetet
hon hann knappt fylla ett år innan det blev
nittiotal och i skolan var det Spice Girls-hysteri

i skolan var det blinda lärare som låtsades se
men hon undrar om de någonsin såg att det
på rasterna satt två flickor gömda i buskarna

de gömde sig tillsammans för de hade ingen
ingen som förstod hur det kändes med blickar
som skar som knivar när man aldrig gjorde fel

när millenniet var ett faktum och världen inte
gick under och datorerna aldrig kraschade
då skars buskarna ner och hus växte upp

en trasig flicka blev ärrad ung kvinna
som fortfarande gör illa sig på vassa blickar
och drömmer om att få börja om på nytt

nu har ett nytt decennium påbörjats
och den unga kvinnan vet att livet kan
bli bättre än vad det hittills varit

hon måste bara lära sig att sluta leta
efter nedskurna buskar som hon ändå
inte längre får plats att gömma sig i

slå sönder de hjärnspöken
som skär sönder hennes själ
och äntligen börja om på nytt

det är den där känslan
av att inte riktigt räcka till
som får mig att falla

gång på gång på gång

men jag reser mig upp
så att ni kan slå omkull mig
igen

sparka på mig medan jag ligger

ibland tar det ett tag
men sen är jag uppe på fötter igen

jag faller
hela tiden

rasar samman

men det spelar ingen roll
så länge jag har orken
att kravla mig upp

och även när jag inte orkar
finns det någon konstig styrka
långt inom mig

som får mig att resa mig ändå


än har jag inte gett upp
så slå ner mig igen
förstör all mitt mod
och ta allt hopp ifrån mig

trasa sönder
den lilla självkänsla
som jag så länge byggt upp

för än är jag inte död
och så länge jag andas
fortsätter jag resa mig

så ni, mina kära hjärnspöken
jag har slutat vara rädd för er
jag är bara jävligt irriterad på att
ni aldrig vill låta mig vara

så ni kan fortsätta försöka döda mig
för ni kommer aldrig vinna över mig

dikt, hjärnspöken,