Jag är på väg hem från Tillsammans mot Cancer-galan. Det var många fina och rörande inslag. De som höll i galan hade förberett för tårkalas med att dela ut näsdukar till varje plats. Men för mig var det inga tårar som föll...

Det var nära. Framförallt när Lisa Nilsson framförde en vacker låt. Dp blev det lite fuktigt. Men kanske var det för att jag tänkte på den kommande helgen.

1 november. Jävla november med allt sitt elände. All helgona. 2 november. Kyrkans högtid. Tänd ljus och tänk på de du saknar. Kollektivt sörjande. 4 november. Pappas födelsedag. 10 november. Fars dag. Glöm inte att krama din pappa. Vad ska han få i present? 18 november. 8 år sedan ommålningen. SöS. Hela den skiten. 20 november. Läkarbesök med ännu en ny läkare. 25 november. Min födelsedag...

Pappa, du var kanske inte med på min 18-årsdag. Du missade min student. Jag har fyllt 20 år utan dig som och nu fyller jag 25. Med dig. I mitt hjärta För alltid. Men aldrig mer på riktigt. Aldrig mer någon födelsedagskram...

Nya andetag. Jag sparar tårarna en vecka till.

Sätter på mig mitt fuck-cancer-armband och min fuck-cancer-tröja och drar om två timmar iväg in till stan för att möta mamma. Som tack för att jag engagerar mig i Melanomföreningen (representantuppdraget i nätverket om hieriditet) har jag fått två biljetter till kvällens Tillsammans mot Cancer-gala. <3 Glöm inte att titta! Och vill ni skänka pengar så gör det gärna genom att köpa min bok (se tidigare inlägg). På fredag (1 nov) blir första insättningen på Cancerfondenkontot och sedan en gång varje månad!
20 november är det läkarbesök igen. Tror det blir läkare nummer 11 i ordningen om jag inte minns fel. Det är ännu en ny i alla fall. 7 i Solna med HB, två på Huddinge, och minst en trevlig kvinna efter HB... Jag vet inte om jag har glömt någon. Jag har träffat minst 3 vårdcentralläkare också. Och en hel drös sköterskor. Sju och ett halvt år. Tiden försvinner.