När boken kom ut kände jag att jag behövde en bloggpaus. Det var en skön tom känsla som spred sig där jag inte hade något mer att tillägga, jag var klar med allt vad cancer och leverfläckar hette!

Men. Den känslan försvann. Jag tappade den någonstans på vägen och har nu börjat fundera på att dra igång bloggen igen. 

Jag vill dock inte att det blir någon gnällblogg, även om det är just att skriva av mig om allt det som snurrar i huvudet som gör att jag vill fortsätta skriva här. Vi får se vart det leder. 

PS. För att köpa boken skriv till mig på min Facebooksida!


Jag kan inte gärna skriva samma rubrik som igår, Hej solen!, så det fick bli en ny rubrik, men det var en tanke jag tänkte igår på bussen, men som hann slinka iväg innan jag tryckte på publicera.

Hur som helst. Solen har börjat titta fram. Värmande. Våren viskar att den sakta, men säkert är på väg. Åh så härligt!

Jag tänker inte skriva något om att akta sig, tänka sig för eller någonting sådant. Ut och njut tänker jag säga!

Jag har haft bloggpaus läääänge nu. Kanske beroende på en antydan till vinterdepression? Nej, så deppig har jag inte varit. Det har varit betydligt värre tidigare år, men någon form av...

Den här vintern har känts väldigt grå. Tråkig. Inte konstigt att humöret har varit på botten då. Allt känns tråkigt då.

Jag ska försöka motivera mig. Jag försöker. Nu är det mulet och grått igen.
De senaste dagarna har jag sett rätt många negativa kommentarer om Cancerfondens Nej-kampanj. Framför allt från mina UC-vänner, men även på Twitter.

Så här skriver Cancerfonden på sin hemsida:

"Vi tänker besegra cancer. Omöjligt, tänker du. Nej, säger vi. Fler än någonsin insjuknar i cancer. Var tredje person i Sverige får ett cancerbesked någon gång i livet och många fler berörs. Nu måste vi vända trenden och vi behöver ditt Nej. Säg Nej till lungcancer. Nej till bröstcancer. Nej till prostatacancer. Nej till all cancer. Alla har vi en anledning att säga Nej."
 
 
Men det folk reagerar på är Vem säger Ja?
 
På det svarar Cancerfonden på Twitter: "Ingen säger Ja till cancer, men vi är övertygade om att många Nej kan skapa förändring. Läs gärna mer:" och sedan den här länken.
 
I länken står det bland annat följande: "Naturligtvis säger ingen Ja till cancer. [...] Ett Nej är ett tydligt ställningstagande, det står för kämpaglöd, handlingskraft och ett jäklar anamma. Nej är också det första som ekar i huvudet på den som just fått ett cancerbesked: ”Nej, det kan inte vara sant”. Det andra nejet som dyker upp hos en drabbad är ofta ett kämpar-nej: ”Nej, cancern ska inte få vinna”.
 

Ja, visst, första tanken var väl för mig med "Nej, det kan inte vara sant", men inte så där uppgivet som det låter när man säger Nej. Då är det mer rätt som en UC-vän skrev: "Tro mig, de flesta om inte alla som får denna vidriga sjukdom säger inte bara nej vi SKRIKER det [...]"
 

Att säga ett litet Nej, gör varken till eller från. Ge en gåva till CF, UC eller annan valfri org. Gör ett ställningstagande kring livsstilen. Låt bli människogrillarna (aka solarium) - sätt ÅLDERSGRÄNS på dem. Det finns saker som går att göra. Kämpa. Tillsammans. Göra skillnad. Men ett litet nej räcker inte.