Jag kan inte gärna skriva samma rubrik som igår, Hej solen!, så det fick bli en ny rubrik, men det var en tanke jag tänkte igår på bussen, men som hann slinka iväg innan jag tryckte på publicera.

Hur som helst. Solen har börjat titta fram. Värmande. Våren viskar att den sakta, men säkert är på väg. Åh så härligt!

Jag tänker inte skriva något om att akta sig, tänka sig för eller någonting sådant. Ut och njut tänker jag säga!

Jag har haft bloggpaus läääänge nu. Kanske beroende på en antydan till vinterdepression? Nej, så deppig har jag inte varit. Det har varit betydligt värre tidigare år, men någon form av...

Den här vintern har känts väldigt grå. Tråkig. Inte konstigt att humöret har varit på botten då. Allt känns tråkigt då.

Jag ska försöka motivera mig. Jag försöker. Nu är det mulet och grått igen.
De senaste dagarna har jag sett rätt många negativa kommentarer om Cancerfondens Nej-kampanj. Framför allt från mina UC-vänner, men även på Twitter.

Så här skriver Cancerfonden på sin hemsida:

"Vi tänker besegra cancer. Omöjligt, tänker du. Nej, säger vi. Fler än någonsin insjuknar i cancer. Var tredje person i Sverige får ett cancerbesked någon gång i livet och många fler berörs. Nu måste vi vända trenden och vi behöver ditt Nej. Säg Nej till lungcancer. Nej till bröstcancer. Nej till prostatacancer. Nej till all cancer. Alla har vi en anledning att säga Nej."
 
 
Men det folk reagerar på är Vem säger Ja?
 
På det svarar Cancerfonden på Twitter: "Ingen säger Ja till cancer, men vi är övertygade om att många Nej kan skapa förändring. Läs gärna mer:" och sedan den här länken.
 
I länken står det bland annat följande: "Naturligtvis säger ingen Ja till cancer. [...] Ett Nej är ett tydligt ställningstagande, det står för kämpaglöd, handlingskraft och ett jäklar anamma. Nej är också det första som ekar i huvudet på den som just fått ett cancerbesked: ”Nej, det kan inte vara sant”. Det andra nejet som dyker upp hos en drabbad är ofta ett kämpar-nej: ”Nej, cancern ska inte få vinna”.
 

Ja, visst, första tanken var väl för mig med "Nej, det kan inte vara sant", men inte så där uppgivet som det låter när man säger Nej. Då är det mer rätt som en UC-vän skrev: "Tro mig, de flesta om inte alla som får denna vidriga sjukdom säger inte bara nej vi SKRIKER det [...]"
 

Att säga ett litet Nej, gör varken till eller från. Ge en gåva till CF, UC eller annan valfri org. Gör ett ställningstagande kring livsstilen. Låt bli människogrillarna (aka solarium) - sätt ÅLDERSGRÄNS på dem. Det finns saker som går att göra. Kämpa. Tillsammans. Göra skillnad. Men ett litet nej räcker inte.
Jaha, det blev visst nästan en månads bloggpaus. Det har varit rätt mycket annat som snurrat i huvudet så här i slutet av året. Nytt extrajobb, en hel del frilansuppdrag och planering inför våren. För att nämna några saker.
 
Våren närmar sig med stormsteg. Vi går nu mot ljusare tider här i Sverige. Syrran leker fortfarande med kängurus...
 
Till våren blir det mycket att se fram emot. Jag säger alltid att jag ska ta tag i träningen och komma igång. Men den här gången tänker jag verkligen göra det. Under hösten har jag simmat en gång i veckan och det tänker jag fortsätta med, men tänker också ta tag i löpningen. Sist jag löptränade ordentligt slutade det med en överansträngd fot och kryckor i två veckor, sedan dess har jag aldrig kommit i gång igen.
 
Bloggen skulle inte bli någon tycksyndommigjagharencancerdiagnosblogg. Tyvärr tycker jag att den har blivit lite gnällig på sistone så därav bloggpausen.
 
Nu kommer jag köra vidare här på malinmelanom. Men fokusera mer på träning. Det cancerrelaterade med det är helt enkelt att jag får tid att tänka, bygga upp kroppen och känna att jag lever. Nu är det ju snart jul och sånt så kör igång med träningsbloggandet efter nyår.
 
God Jul!