Det Finns Inget Bara I Ordet Hudcancer

 

 

En fotobok om kvinnors ställning till sina respektive cancerdiagnoser. En varsin bild mot svart bakgrund, allvarliga, hårlösa. En varsin bild mot vit bakgrund, leendes, perukbeklädda (bortsätt en som inte använder peruk och ler hårlöst på bild 2 och någon iklädd sjal).
Och så texter om tankar kring cancer och utseendefixering. Samt varvat med fakta om cancer.

 

Ja, det är en bra bok. Lättläst. Jag tror att många kan känna igen sig. De som själva fått ställa sig frågande hur det känns att tappa håret. Att förlora en del av sin identitet.

 

Tyvärr är nog jag fel målgrupp. Jag vet inte hur den känslan känns och kan därför inte känna igen mig. Jag tror att wow-faktorn skulle infinna sig om bilderna var omvända. Om de med peruk, när de ser ut som vem som helst annars, hade någon skugga över sig. Någonting som visade att cancern sitter någonstans innanför. Känslan av att inte räcka till i livet. Att inte kunna le och vara så där jävla glad som man vill vara. Och leende kvinnor som visar att de är vackra oavsett om de har hår, för ja - hon som inte använder peruk är precis lika vacker som de som väljer att använda peruk. Ofta är det leendet som avslöjar. Om man trivs. Om man mår bra.

 

För mig, som aldrig varit i den situationen då jag behövt cellgifter och aldrig tappat håret, känns det som att fördommarna om att man inte skulle vara vacker utan hår förstärks, vilket gör att fördommarna späds på istället för att krossas. Jag vill se fler kvinnor som vågar le oavsett om de har hår eller ej.

 

Men kan jag rekommendera boken? Ja, det kan jag. Jag tror att alla som någonsin brottats med tankar om håret som symbol för ens identitet kan känna igen sig. Och alla som stått bredvid och inte vågat fråga hur tankarna snurrar kan säkert hitta styrka i de här kvinnornas berättelse.