Nu har jag äntligen tagit mig för att köpa det där förbannade träningskortet som bästa UngCancer gett mig genom stipendium. Men idag blir det ingen träning för jag är tokförkyld. Och därför skriver jag förbannade kortet. Det är alltid någon ursäkt. Simhallen har varit sommarstängd i två månader. Jag är förkyld. Jag har börjat jobba...
Men onsdagar ska de köra lugnt musik, så nästa vecka då jävlar!
Lite kul. Före mig i kassan var det en kvinna som skulle ha samma sorts årskort. Hon skulle ha sitt signerat till arbetsgivare, så antagligen få det genom friskvårdsbidrag. Min tur. Jag ber istället om två kvitton då jag gärna har en kopia själv, men måste skicka orginal till Ung Cancer.
Hon frågar varför kopia.
Jag säger som det är; för redovisning av stipendium.
Nyfiken fråga: Jaså, vadå för stipendium.
"Ung Cancer"
Kassörskan förskräckt: "Har du haft cancer?!"
Jag hade gärna stått kvar och pratat med kassörskan, men kön växte. Jag ville prata om hur underbara Ung Cancer är. Jag ville säga att friskvårdsbidrag säkert är jättebra, men orättvist mot t.ex. frilansare som inte får göra avdrag. Jag ville prata om det mesta. Lugna henne. Säga att saker och ting blir bra. Men mest ville jag lugna mig själv. Säga att nu är kortet inhandlat. Nu blir åtta år av trasiga muskler uppmjukade och tillfixade. För det borde få vara så enkelt. Men livet är inte enkelt. Tyvärr.
Äsch. Jag vet inte. Jag bladdrar. Trött. God natt.
Kommentera