Ibland är det så orättvist. När inte ens de vardagliga bestyren får gå sin gilla gång utan att minnen hemsöker. Det händer att jag inte ens får borsta tänderna ifred. Minnen. Av pappa. Han tog alltid väl hand om sina tänder. Borstade dem innan vi skulle iväg någonstans. Han var aldrig hos tandläkaren. Han hatade tandläkaren efter att ha haft tandställning som ung. Jag hade också tandställning. Samma problem. För liten mun. Fyra tänder utdragna av de som ska sitta kvar. Pappa visade sina gluggar som knappt syntes (eftersom utrymmena användes för att justera de andra tänderna). Jag går fortfarande hos tandläkaren. Dåligt tandkött. Visdomständer som växer på längden (fråga inte...). Men jag hatar också tandläkare. Och min käke knakar. Jag vet inte om det beror på tandställningen. Jag tror det. Just nu är det stora problemet åter igen blödande tandkött. Jag måste borsta mer noggrant. Jag slipper nog tandläkaren just nu. Det borde inte vara dags än. Men jag börjar få tandsten igen och sist fick jag en panikångestattack hos tandhygiensisten. Jag undviken nog det ett tag till.

Kommentera

Publiceras ej