Jag är på väg hem från Tillsammans mot Cancer-galan. Det var många fina och rörande inslag. De som höll i galan hade förberett för tårkalas med att dela ut näsdukar till varje plats. Men för mig var det inga tårar som föll...Det var nära. Framförallt när Lisa Nilsson framförde en vacker låt. Dp blev det lite fuktigt. Men kanske var det för att jag tänkte på den kommande helgen.1 november. Jävla november med allt sitt elände. All helgona. 2 november. Kyrkans högtid. Tänd ljus och tänk på de du saknar. Kollektivt sörjande. 4 november. Pappas födelsedag. 10 november. Fars dag. Glöm inte att krama din pappa. Vad ska han få i present? 18 november. 8 år sedan ommålningen. SöS. Hela den skiten. 20 november. Läkarbesök med ännu en ny läkare. 25 november. Min födelsedag...Pappa, du var kanske inte med på min 18-årsdag. Du missade min student. Jag har fyllt 20 år utan dig som och nu fyller jag 25. Med dig. I mitt hjärta För alltid. Men aldrig mer på riktigt. Aldrig mer någon födelsedagskram... Nya andetag. Jag sparar tårarna en vecka till.
