Ja, då var det bestämt att jag ska få prova på det där med att vara representant. Jag pratade med Marie häromdagen, supergullig och jätteförstående. Hon sa att då hon vet att jag är ung och både själv drabbad och nära anhörig förstår hon om det blir för psykiskt påfrestande. Jag förstår hur hon menar.

Innan förra året bröt jag jättelätt ihop så fort jag pratade allt för ingående om cancer. Men efter att ha gått med på Ung Cancers medlemsträffar (första jag var på var 1 feb) så har jag fått ett nytt perspektiv på mina känslor.

Jag kan inte sitta och säga att det inte blir jobbigt att vara den enda som representerar patient/anhörigkåren bland läkare och forskare, men det känns som om jag kan klara det.

Igår pratade jag även med den kvinna, Eva, som mejlat Marie. Vi pratade lite om själv nätverket och hon sa att de haft lite problem med att dra ihop folk. Det gör att det inte spelar någon roll om jag går tidigare, för några kommer att komma senare.

Hela nästa vecka blir det jobbkaos och på fredagen, 8 mars, ska jag på nätverksmöte på Karolinska Institutet. Och kommer behöva gå en timme tidigare (ca) för att hinna till Skavsta och lämna landet för ett par dagar.