Det Finns Inget Bara I Ordet Hudcancer

Solen skiner och jag jobbar.

 

Vi sitter ute på lunchen och fikarasten. Igår brände sig ena kollegan på armen efter att ha hamnat i solen under lunchen. (Det var skugga när hon satte sig, men solen hann flytta på sig).

 

Hon börjar berätta om hur känslig hon är och jag svarar att jag vet hur det är att alltid måsta tänka sig för i solen.

 

"Är det för att du är rödhårig som du är extra känslig?"

 

"Njae, både ja och nej... jag har hudcancer i släkten".

 

I släkten?! Kommer på mig själv och ändrar till - "och så fick jag det själv när jag var 17 år", lite så där i förbifarten.

 

Alltså, jag har ju aldrig varit sjuk och det är alltid så svårt att förklara varför jag har mått så dåligt över min diagnos. Men jag vet vad det kan leda till och jag vill verkligen inte att det ska sprida sig. Inte det minsta lilla.

 

Jag skärmar av. Låtsas som om jag mår bättre än vad jag gör. Lurar mig själv så mycket att jag tror på mig.

 

8 år. På måndag är det åtta år sedan första kontakten med vårdcentralen i detta ärende. I söndags var det åtta år sedan jag äntligen tog tag i det där förbannade telefonsamtalet.