Jag har börjat läsa Kristian Gidlunds bok. Den skulle kunna vara utläst. Jag vill sträckläsa, men jag kan inte. Jag måste stanna upp och reflektera. Tänka efter. Känna hur det känns att återuppleva. Jag känner igen mig på vissa saker. Läkarbesök. Ekande korridorer. Tårar som bara kommer. Ett försök att finna kraft på egen hand.
 
Kristian beskriver en cykeltur till en kraftfull ek. Jag brukade promenera ner till Klubbensborg. En bergsknall. Frisk luft. Bara jag och mina tankar.
 
Igår ringde en kvinna från nätverket som jag är med i. Det med läkare och forskare. Där jag representerar drabbade och anhöriga. Hon ville be mig skicka några listor som jag fick med mig från förra mötet. Inga problem.
 
Sedan frågade hon hur jag mår. Det var tvekande. Så där så att man hör hur hon lägger huvudet på sned.
 
"Hur mår du... jag hörde... eller alltså... jag menar.... jag... hur mår du?" (inte riktigt ordagrant, men åt det hållet).
 
"Jodå, det är bra med mig... det är bra", svarade jag och kände en familjär klump växa i bröstkorgen. Frågan var ställd på ett sätt som vittnade om att hon läst DN eller Cancerfondens blogg eller någonting sådant. Att hon har förstått att jag är både drabbad och anhörig.
 
Jag mår bra. Det gör jag. Men det är ändå jobbigt. Det är så länge sen nu och ändå så igenkännande. En del av den jag är idag. Det är därför jag kan blogga om det. Det är därför jag behöver blogga om det. Det var därför jag skrev boken om det. För att få reflektera över känslorna som väller över mig ibland. Som bara kommer. När någon frågar en simpel fråga. Hur mår du?

Kommentera

Publiceras ej