Igår var jag hem till syrran för lunch och småprat. Jag fick för mig att jag ville se på film från när vi var små, närmare bestämt sommaren 1997 när vi var till Kreta. Felicia var då två år, och riktigt pratglad. Jag var åtta och försöker undvika kameran så mycket jag kan. Bröderna var 4 respektive 9 år. Mamma fyllde 30 och pappa, 38, var den som skötte filmandet.

Felicias första reaktion när pappas röst hördes bakom kameran:
- Varför låter han så konstigt? Eller är det jag som inte minns hans röst?

Jag tänkte samma tanke. Att Felicia inte lät som hon gör nu, och det man hörde av mig och brorsorna, var inte så konstigt med tanke på att vi var små. Mamma (och moster, som var med i en frekvans från när mamma fyllde 30), lät betydligt mer lik sig.
 
Efter ett tag började jag dock känna igen även pappas röst, vilket gör att syrrans första reaktion antagligen stämmer. Han lät konstigt först för att vi inte minns hur han lät!
 
De första åren efter 2006 hörde jag hans röst eka i bakhuvudet. Vissa kommentarer, om någon sa något som var typiskt han, upprepades alltid i huvudet. Nu verkar vissa minnen sakta tyna bort...

Kommentera

Publiceras ej