Jag är 23 år. Egenföretagare.

Nej, det går inte speciellt bra för mitt företag. Det går inte runt ekonomiskt. Och jag vet inte hur länge till det kan vara värt att kämpa. Men om jag gav upp... nej, det finns inte ens i min värld.

Förra veckan berättade en av mina närmaste vänner att hon skrutit om mig för en vän. De hade diskuterat cancer, eller på något sätt iaf kommit in på att jag har malignt melanom.

Ofta ser jag det inte som att jag är sjuk. Det är ju "bara hudcancer" (som pappa hade mellan 2001-2005). Men risken finns såklart att det utvecklas. Som för pappa upptäcktes i november 2005. Och vad händer då?

Nej, det finns inte heller i min värld. Nettan kanske tycker att det är värt att skryta om hur stark jag är. Jag rodnar och viftar bort berömmet. Lyssnar men tar inte åt mig när hon säger att vännen tycker att jag verkar ascool.

23 år, egenföretagare och diagnosisterad med cancer.

Envis kämpe som vägrar ge upp. En ful ankunge som väntar på att bli en vacker svan. En asfaltsblomma som blir överkörd om och om igen, men likt ogräs växer upp igen. Det är dags för maskrosorna att blomma snart.